Är du bra på att ta emot komplimanger eller bra på att avfärda dem?
”Vad fin du är i håret!” ”Nej men det är jag inte.” Den typen av ordväxlingar hör till vanligheterna. Antingen när man försöker ge någon annan en komplimang eller när man själv ska ta emot en. Det är alldeles för lätt att avfärda uppskattning och komplimanger och vi gör precis samma sak när någon erbjuder hjälp eller visar omsorg. Det låter blygsamt, men i längden gör det något med både oss själva och våra relationer. Att lära sig att ta emot komplimanger är inte bara för din egen skull, utan även för de som ger dem.
Varför är det så svårt att bara säga tack?
Att många har svårt att ta emot komplimanger är inte särskilt konstigt. Psykologer pekar på många vanliga förklaringar. Osäkerhet, låg självkänsla, rädsla för att verka självgod eller en uppfostran där man lärde sig att inte tro att man är något. Om den inre bilden är kritisk krockar snälla ord med den bilden. Då känns det tryggare att skämta bort, rätta personen eller förklara varför berömmet egentligen inte stämmer.
Problemet är att vi samtidigt tackar nej till något vi egentligen behöver. Forskning visar att uppskattning, tacksamhet och känslan av att vara sedd hänger ihop med högre livstillfredsställelse och bättre psykiskt mående. När vi reflexmässigt slår bort positiv feedback får vi mindre av det.
Vad händer när vi låter uppskattning landa?
Tacksamhet är inte bara en känsla. Flera sammanställningar av forskningsstudier visar att människor som regelbundet upplever och uttrycker tacksamhet ofta har bättre socialt välbefinnande, mindre depressiva symtom och ibland till och med bättre fysisk hälsa. Ändå underskattas komplimangers inverkan av många.
Det gäller också i relationer. Studier på par visar att när en person uttrycker uppskattning för sin partner, som till exempel när den andra personen har diskat och lagat mat, så känner båda parter sig mer nöjda med relationen redan dagen efter. Att ta emot uppskattning är en del av samma kretslopp. När du låter orden nå fram, stannar upp och faktiskt känner efter, aktiverar du samma system i hjärnan som när du själv är tacksam.
Hur påverkar vår reaktion den andra personen?
Vi tänker ofta på komplimanger och omtanke som gåvor till oss. Men det är också något den andra personen behöver få ge. I studier där människor fick ge komplimanger underskattade givarna konsekvent hur glada mottagarna faktiskt blev och överskattade hur pinsamt eller obekvämt det skulle vara för den andra. Den rädslan gör att många håller tillbaka. Så när en kollega vågar säga att du var grym på konferensen i Stockholm, eller när en vän säger att den verkligen uppskattar hur du lyssnar, har de alltså tagit ett litet känslomässigt steg ut i luften. Om vi då börjar argumentera emot stänger vi dörren rakt framför näsan på dem.
När vi istället tackar och visar att orden betyder mycket för oss händer flera saker. Den som gav uppskattning märker att deras ord hade effekt, vilket gör det mer sannolikt att personen vågar ge fler komplimanger framöver. Bandet mellan er stärks och upplevelsen av närhet och trygghet ökar över tid. Du ger den andra personen känslan av att faktiskt ha gjort skillnad, vilket många undermedvetet suktar efter. Att ta emot uppskattning är alltså ett sätt att bekräfta den andres generositet.
Det fina är att förmågan att ta emot går att träna. Du kan till exempel öva scenarion med någon du är trygg med tills det känns lite bekvämare eller bestämma dig för att inte komma med en bortförklaring nästa gång du får en komplimang. Börja med enkla saker som inte har med dig som person att göra. Tacka när någon håller upp en dörr, bjuder på kaffe, tar en uppgift på jobbet men låt bli att svara ”det behövde du inte” varje gång.
Den som vågar vara generös med sina ord och handlingar får då en erfarenhet av att det var värt det. Att det faktiskt gjorde någon lite gladare, lite tryggare eller lite mer sedd. Att bli bättre på att ta emot uppskattning är därför inte egoistiskt. Det är ett sätt att öppna dörren när någon knackar.
